För en gångs skull känner jag mig stolt över mig själv! Proud. Stolt över vad jag presterat, stolt över att jag vågat. Skolan, Atlantis, och nu Kaffé paus. Man måste ibland få känna att man räcker till, för det gör man. Det är absolut inte lätt alla gånger, ångest, stress och fruktan, ja, framförallt denna ångest! Varför finns den? Jag har mer ångest än nervositet i kroppen innan jag ska köra ett aerobicspass. Men när jag väl ställer mig där, framför inte så många, så vet jag att den försvinner som med vinden. Allt släpper direkt, för jag vet att jag är bra på det jag gör, innerst inne. Och jag tycker det är roligt när jag väl kör igång! Men ändå finns ångesten där innan. Det gäller att inte låta ångesten och nervositeten vinna! Utan att streta emot den, göra motsatsen, för nånstans vet man att man är bra, och att det går. Det känns så fruktansvärt bra efteråt, när man gjort något man varit nervös över, visst gör det? Däremot ska man inte göra något som pressar och stressar än för mycket. För mycket ångest kan leda till saker som vi inte vill känna till, som att bli utbränd eller gå in i väggen. Den dumma svarta väggen. Den vill jag aldrig gå in i! Det gäller alltså att hitta någon sorts balans, att inte ta på sig för mycket men samtidigt våga vinna över ångesten.
Jag tycker att ni alla borde sätta er ner och tänka på vad ni är bra på, eller saker som ni presterat bra i. Var stolta for gods sake! För dessa bra saker är alldeles för lätt att glömma bort!
